Stenäng Claessons
Pelle Klassons webb Senast ändrad
2009-01-18 Åter till förstasida
Stenäng Claessons
Stenäng 1:1
Sida närmast över: Stenäng
Parallella sidor Även kallat
Kungsmossen
Hantes, Kungsbacken
Kungsmossen
Garaget
Kungsmossen Kungslund,
Missionshuset
Stenäng 1:1
Carlgrens,
Claessons
Stenäng
Berghem
Ärteberg
Stenängs
skola
Ärteberg Lilla Stenäng,
Ärtebergstorp?,
Äskens
Sandvik
Neros
Kungslund?
Mariedal
Rickards
Undersidor
Lasse berättar
Något om bohag i Stenäng
1950-tal
Vid den här tiden var det liv och rörelse kring Stenäng. Det kom mjölkbil
och lantbrevbärare, linjebussar
som hade tid att stanna en stund, arbetsfolk och en och annan bil. Det var också
ganska många kunder
i handelsboden. De flesta kunde betalade sina varor med mynt, ofta gamla och
slitna. Alla från Oscar II,
lade jag i en låda för mig själv.
Traktorer
började ersätta hästen. Det var nog en del brister med körskickligheten här och
var. Men
Jag hörde inte talas om någon olycka. Det var bara Evald i Stenbacken som ännu saknade elektricitet,
i huset vill säga, i
lagård fanns det elektriskt lyse.
Men det bodde gammalt folk i nästan alla stugor. Inga
sommargäster mera än nere
vid Bredsjön och
Avebys i Mörkhult.
Många hade telefon och många ringde och beställde varor från vår affär. Då
var det mitt uppdrag att
cykla iväg med en låda. Det tyckte jag om. Ibland blev det saft och bullar. Och
jag var intresserad av att
se hur folk hade det. Fattigt för det mesta.
Vår far hade sedan barnsben ett stort intresse av motorer och mekanik. När
småbönderna på 50-talet
fortfarande levde i tron att ett litet jordbruk i dessa magra trakter kunde
försörja en familj så skulle det
röjas bort sten och då ville vår fader Gunnar vara med i detta. Han byggde en
märklig stenröjningsmaskin på så
sätt att han tog en lastbil med chassi och motor och satte en annan lastbil med
chassi och motor ovanpå,
men med nosen åt motsatt håll. Eftersom han inte kunde svetsa så band skruvade
och band han fast det
ena chassit mot det andra. Han satte stålvinschar på fälgarna och kallade
skapelsen för Göta-Lena.
Namnet kom från Mande-Sven, som hört att det funnits en trollkona uppe på
Falbygden som hetat så.
Men det gick inte så bra, man kunde höra ett
muttrande från honom "att göra om dä å dä".
Vad jag också minns är hans vana att lorta ner sina finkläder när
han häll på och greja med bilen, bussen
eller den här Göta-Lena. Anna-Lisa kunde då höja rösten.
Television kom till bygden i slutet av 50-talet. I Stenäng kom den 1959. Det var
en på 17 tum
och
vi såg ofta hur far klängde ofta på taken för att rätta till antennen. Under en kort
period var det ofta
samlingar av folk i Stenäng för att titta på TV. Men snart nog var det TV i
varje hem. Därmed försvann
nog de sista resterna av allmänt umgänge mellan bygdens folk. TV-underhållning
blev viktigare än att
pratas vid över en kopp kaffe.
Orres i Jönköping kom med lastbil och levererade de flesta varor som fanns i
affären. Lasse berättar att
chauffören hette Fältskog. Mor trodde på äldre dagar att han var far till Agneta
i Abba. Han fick sluta
tvärt sedan han inte
redovisat inkasserade kundfordringar. En annan leverantör var Hakonbolaget. Dom hade
sammandragning ibland i Skövde och far var möjligen
där någon gång för att träffa konkurrenter och se på
nya varor. Bruuns i
Tidaholm levererade fodervaror. Det var olika
slags hönsfoder till hönsen, kraftfoder
till korna, melass och saltsten.
Alla behövde ju, men det vara dyra saker som bara kostades på då det
fanns
pengar.
Det började bli konkurrens mellan handelsbodarna och någon kom på idén att
trogna kunder kunde få
kassarabatt. Det var ett
väldigt besvär. Far skaffade hos
något tryckeri häften, gröna, där summan och datum
skrevs upp och lämnades till
kunden.
Efter nyår kom kunderna med dessa, en del snyggt buntade med sytråd,
en del låg
huller om buller i en stor papperspåse.
Flitiga kunder med stora påsar tog mycket tid. Först lägga
alla till rätta,
sedan räkna ut på en handdriven räknemaskin. En
Facit. Inga kontanter utbetalades utan summan
drogs av vid kommande inköp. Men det blev bättre när vi skaffade en räknemaskin
som skrev ut en remsa.
Då fick kunden spara remsorna för att få sin årliga rabatt.
Helge Persson var en mycket bestämd och otålig man.
Det var han som var lantbrevbärare och kom varje dag
ungefär halv tolv. Många äldre gruvade sig vid
postlådan innan han
kom t.ex. med pensionen.
Dagliga bussar
Det kom buss från Jönköping mot Tidaholm varje förmiddag vid 10-tiden. Den åkte
tillbaka sedan på
eftermiddagen vid 4-tiden. I motsatt riktning kom det en buss från Tidaholm mot
Jönköping vid 9-tiden.
Den kom sedan tillbaka vid 5-tiden. Alla bussar stannade alltid i Stenäng. Fanns
det inga passagerare som
skulle av eller på så frågade chauffören om det var något som skulle uträttas.
Det var ingen pressad tid-
tabell utan det kunde hända att folk var inne i affären och handlade varor medan
bussen väntade.
En viktig sak var att det under vardagar fanns en postväska
att hålla reda på. Den kom med postbilen, som kom
mellan halv tolv och tolv, och sedan tog eftermiddagsbussen till Vitared. Väskan
kom sedan tillbaka med
förmiddagsbussen nästa dag. På den
här tiden hade också bussen hand om utdelning av Västgöra-Bladet
och
Jönköpings-Posten. Det var inte
tid för att stanna vid några postlådor utan tidningen kastades ut
av chauffören
från sitt fönstret. Med
skicklighet kunde tidningen pricka uppfartsvägen till stället dit
tidningen
skulle. Om denna uppfartsväg låg
på höger sida kunde ett sådant kast göras framför nosen på
bussen omfarten inte
var allt för hög.
Bussarna på den här tiden hade det vi kallade torpednos. Men
det började också komma bussar som
vi kallade frambyggda. Då fanns det ett passagerarsäte längst fram på andra
sidan motorhuven, sett från
förarens sida. Där ville vi barn sitta för att titta på vägen och på förarens
alla bestyr.
Stormanövern 1950 (eller 51?)
För min egen del var jag knappast hemma överhuvudtaget. Jag
var 10 år. Min kompis Olle och jag levde
praktiskt taget tillsammans
med militären, särkskilt i det förläggningsområde som låg på båda sidor om
Rångavägen till Svalefjäll. Jag återkommer till mera om detta.
Bensinmacken
Jag minns att jag ofta sålt bensin till Ragnar Svensson som
var född i Kråkeryd. Han kom med sin stora
motorcyl med sin gumma i sidvagnen för att hälsa på hos fjärsman. Mor har
berättat att Ragnar och fjärsman,
Johan Svensson, var bröder.
Bilarna började komma
Det jag minns om de första bilarna var att jag och Olle ofta satt vid
vägkanten och skrev upp bilnummer.
De mesta hade R-nummer men det fanns också ganska många med F-nummer. När
det kom bilar som vi
kände igen berättade vi det för min mor, som kunde bilnummer på alla bilar i
Härja.
Hästar
Jag minns värmen från hästryggen
Kunder
Jag minns Evald Isaksson i Stenbacken. Han hade ingen elektricitet utan kom med
en fotogenkanna på cykel.
Jag minns också att far en gång
hade så roligt för att att han hade blivit ombedd att lämna av varor till Evald
och att han hade fått en skriven lapp av Evald. Och en tom
fotogenkannan för att fylla på den. Varorna skulle
ställas på mjölkapallen i
Stenbacken. Evald var inte så bra i välskrivning och rättstavning.
Det var med stor
möda som far kom underfund med vad som stod på lappen. Det var kafa, såken, kurv med mera. Men det
var något
han gick bet på. Det stod 40 och en krumelur efter. Detta kunde han inte
leverera. Att han skulle
fylla på fotogenkannan var ju självklart.
När han sedan träffade Evald frågade han honom vad det var som
saknades. "Dä va
inget sum sakknas", sa Evald. En del kallade Evald för Oxagubben. Han körde med
paroxar, den sista tiden
kanske med en ensam oxe. Hans grannar hade då fått traktorer
och hjälpte honom
med det styvare arbetet som plöjning och harvning.
1940-tal
Hit kom jag några månader gammal. Mina föräldrar,
Anna-Lisa och Gunnar Claesson, hade Stenängs handel.
De hade också ett litet jordbruk. Där fanns
det några kor,
några kalvar, ett dussin höns och en häst. Pappa
körde buss mellan Tidaholm och Jönköping. Mamma var hemma och skötte min bror
Lars, sex år
äldre än jag, och mig. Mamma var barnfödd i Stenäng och 1940 hade hälsan börjat
svikta hos hennes
föräldrar, Johan och Ida Carlgren, och pappa och mamma bestämde sig för att
köpa Stenäng och ta över
handelsboden och det lilla jordbruket. Så blev det i juni 1940.
År 1946 började jag i Stenängs skola hos Karin Frigell. Även mamma hade haft
henne som skolfröken.
Skolans låg tvärs över vägen, vilket jag tyckte var dumt eftersom alla andra
barn slapp gå hem och äta
mitt på dagen. Jag fick hjälpa till en hel del med allt som fanns att göra. Att
ständigt bära in ved var ett
sådant uppdrag. Det räckte fram till 1955 då pappa satte in en redan då
begagnad oljepanna. Den osade.
Ungefär samtidigt började det fara omkring bilar på vägen och vi fick en
bensinpump. Först med
bensinmärket Nynäs och sedan Gulf. Jag blev nästan pumpföreståndare. Så fort en
bil eller motorcykel
kom sprang jag ut för att hjälpa till.
Min
morfarsfar tog hem varor och sålde i Stenäng redan innan det var tillåtet att
bedriva
köpenskap på landsbygden. När det blev tillåtet på 1860-talet blev denna
Stenängs handel
ett slags bygdens centrum. Sonen Johan, min morfar, tog sedan över tillsammans
med
hustrun Ida. Därefter tog deras dotter Anna-Lisa och hennes make Gunnar över
handelsboden
år 1940. Den upphörde 1963.
Här ser vi Gunnar Claesson till höger. En okänd
Här är Gunnar med samma buss och samma kläder framför Stenäng. Det
Här ser vi Birath Carlstein och Gunnar Claesson vid Vätterstranden
man, sannolikt, kollega, till vänster
syns en taknock på huset och en på magasinet. En dörr på vagnsskjulet
någonstans. Birath ägde bussar och trafikerade linjen
skymtar också. Det är en Reobuss tillverkad 1928. Stora björken föll Brandstorp-Blåhult-Tidaholm. De lärde känna varandra som kollegor.
under ett åskväder på 50-talet. Jag minns det tydligt.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++