Ur Härjaboken 1989
Sista boende, makarna
Lisa Larsdotter 1807-02-06 i Vättak
Per Gustav Glad 1804-10-24 i Acklinga
Barn
Matilda 1846-09-49 i Härja
Övrigt
Per uttog arbetsbetyg den 4 nov 1861, Statens järnvägar, arbetade troligen som rallare på
Nässjö-Falköpings järnvägsbygge. Hustrun medföljde också.
Jag har ett brev daterat 12 november 1984 från "Carl och Greta" till Anna Lisa Claesson
f. Carlgren. Brevet lyder som följer:
Kära Anna Lisa!
Får först säga hjärtligt tack för ditt senaste brev, där du talar om dina vandringar i Svalefjäll och
Högabergsliderna. Kan förstå att miljön har ändrats enormt sedan jag själv gick de stråterna. När
vi bodde i Långeyd brukade jag gå en helt annan väg till Högaberg. Upp genom grannens marker
över en plats där det förr varit ett soldattorp benämt Spåråsen. Därför att i bergytan var håligheter
som liknade fotspår, klövar, hovar. Hur de blivit tll var ingen som visste. De såg inte ut som de
varit huggna ut. Inte heller kunde de varit förstenade fotspår, ty berggrunden var gråsten - granit -
som aldrig varit mjuk sedan den kommit upp från Jordens inre. När vi först flyttat i i Långeryd
fanns endast en liten lada kvar på platsen. Den försvann också, snart nog. Det fanns en del åker
kvar samt lite slåtteräng. Man kom ut till vägen som går mellan Svikahemmet och Kolabacken
just där Ulvastenen ligger. Ett väldigt flyttblock. Strax innan man kom fram till infartsvägen till
Kolabacken kom man förbi en plats där det stårr ett hus och det var ett stycke öppen jord. Detta
var en utskogsskift på 15 tunnland, som hörde till vår gård. På våren det år vi flyttade till Långeryd
hade farbror Otto satt potatis i den täppan. Så oländigt för oss. Om jag inte minns fel hette platsen
Brinkeberg. Omsider blev det ju tid att ta upp knölarna.
Minns att jag till skolan en morgon - tror att det var en lördag. Men när vi barn kom till skolan
blev vi hemsända därför att Skollärare Södergren hade dött under natten. De äldre barnen hade
väl ingen skola den dagen. När jag kom hem så var ingen där. De hade alla kört till till Brinkeberg
för att plocka potatis. Så jag satt iväg själv genom urskogen. Det var ju tur att jag inte gick vilse.
Hade bara varit där en gång eller två. Eller blev uppäten av rävar och harar och andra vilda djur.
Men allt gick bra. Minns också av det fanns jordråttor på platsen. Vi plockade upp korgar av
potatis som de släpat ihop i sina förråd. Det är ett av mina gamla minnen.
När man fortsatte förbi Kolabacken kom man omsider till Fröjdes. Där hade med stor möda
några tegar blivit odlade mitt i vildmarken. De lyckades väl livnära sig med avkastningen. Vi
pojkar brukade gå dit på sommarn och fick lov att klättra upp i körsbärsträden och frossa på
körsbär. Då var det fest.
Sedan kunde man man fortsätta över Åsli fäller. Ett väldigt område urskog som tillhörde Åslia
Gårdarna, där skogen blivit avverkad. Där var små skogsvägar man kunde följa till Högaberg.
Minns att man gick över en bäck. Kanske det är den du kallar Fröjdabäcken. Har aldrig hört det
namnet förut.
Och så kommer man omsider om till Högaberg, där man har utsikt ända in i Östergötland. Det
var alltid roligt att komma dit. Turinna var ju min fars syster. Vid mina besök i henbygden brukade
jag alltid gå dit upp också. Karl var så språksam och rolig att tala med.
Ja, nu har jag språkat en hel del av ringa värde. Tänkte att kanske Lars, som är naturvän kan
finna något av intresse. För övrigt har jag inget av intresse att prata om. Greta och jag är, så att
säga, som vanligt. med lite hjälp av snälla släktingar går allting ganska bra. Nu är ju vintern i
antågande. Någonting som man måste finna sig i. Vi har ju icke numera några skuldigheter med
snöskottning och sådant som man fick hållas med då man hade eget hus. Har inte haft någon
större kyla ännu mer än någon natt när det varit under fryspunkten.
Så vill vi till sist önska Dej och Alla Dina en riktig God och Fröjdefull Jul och ett i Allt Lyckosamt
1985.
Carl och Greta